Jag längtar till värme och student och ljusa sommarnätter med fina människor. Jag längtar till Irland som bara existerar i mitt huvud och till en sjaskig lägenhet i New York med alldeles för lite pengar. Jag längtar till höga klackar och röda läppar. Jag längtar till livet börjar. På riktigt.

Lite smått deprimerad för tillfället. Typ som att jag har gått in i en så kallad "mörk period". Så kallad var väl att ta i, kanske bara jag som kallar det så. Sak samma vi är död om tusen år. Nu ska jag fortsätta deprimera. Är det ens ett verb? Att vara deprimerad. Att deprimera. Äh, hej.

Varför tittar jag på kärleksfilmer? Jag blir bara i ett desperat behov av en pojke som kysser mig tills världen förblir suddig och snurrig och ingenting känns dåligt. Nu ska jag gå och begrava mig i mitt täcke och vänta på att paniken för alla ogjorda läxor ska komma.